Min farmor ringde och gratulerade mig på namnsdagen. En glad överraskning. Jag har inte träffat henne sedan första advent och vi pratade som kortast på telefon strax innan jul.

Hon är 91 år gammal och pigg som en yr och lite skröplig nötkärna. Bor själv i en lägenhet två (eller är det tre?) trappor upp utan hiss. Det är tufft av henne. Men hon känner sig ofta ensam. De flesta av hennes vänner är döda eller senila och det är bara ett av hennes barn (min pappa) som bor på samma ort.

Och såhär efter jul är det förstås lite extra jobbigt för henne. Då blir vardagen och ensamheten lite mer påtaglig - i kontrast till just julen. Och då kommer tankarna på ensamheten. Och döden.

"Jag har levt för länge", sade hon till mig i telefon. Vad svarar man på det? Sedan frågade hon om jag kommer och hälsar på henne snart, vilket jag lovade att göra. "då har jag något att längta efter", sade hon då och det kändes som att nu måste jag planera för mitt sista möte med henne. Som att hon ville träffa mig för att ta avsked. Blä! Sånt vill man inte höra från sin farmor.

Men vi får väl ta bilen upp någon helg i februari. Det är faktiskt 20-talet mil hem till farmor, så man åker inte över dagen. Och vi måste förbereda mor och far på att vi skall övernatta. Mycket praktiska besvär, bara för att dricka saft och äta kaka hos farmor i hennes kök. Men det är det värt. Jag tycker om min farmor.

Och jag måste ju faktiskt hålla henne vid liv ett tag till. Hon fyller 92 den 6 april - och veckan därpå blir hon gammelfarmor. Det får hon ju inte missa!

-Janne